Resurser

Ordet konflikt, så som vi använder den, innefattar allt från mild spänning till starkt motstånd och även uttryck för psykologiskt och fysiskt våld.

Det blir lite jobbigt att skriva (och läsa) ”spänning, motstånd och konflikt” i texten.

I Sverige undviker vi ofta ordet konflikt. Inte bara ordet, men allt som upplevs som spänning. Det är inte ovanligt och förekommer i många andra länder och kulturer. Spänning upplevs som obehaglig och kan ibland utveckla till destruktiva konflikter.

Jag har fått förklaringen att människor i Sverige för i tiden var mycket beroende av varandra för att överleva långa vintrar och svåra omständigheter. Det är därför inte konstigt att då undvika konflikt med ens grannar. Det är helt enkelt ett sätt att säkra ens överlevnad.

Vi ser ofta konflikt som något farligt. Allt som vi upplever som fara gör att vi agerar för att försvara oss. Det är i huvudsak en omedveten impuls – del av hur såväl människor som däggdjur biologiskt fungerar. Egentligen är vi sociala varelser och överlever därför att vi samverkar och interagerar med andra. Det är dock en självbevarelsedrift som orsakar att vi agerar på ett defensivt sätt när vi upplever något som ett hot eller fara.

Om inte vi hade denna inbyggt respons till hot eller fara, skulle vi inte kunna överleva. Vi skulle hamna i situationer som är livsfarliga och inte springa därifrån eller försvara oss.

Neurovetenskap lär oss att det finns tre sätt att reagerar på när vi upplever fara: vi kämpar, flyr eller stelnar till. Olika människor reagerar på olika sätt. Mycket beror på erfarenheter vi har haft som barn och kulturen vi har växt upp i.

De som har studerat och arbetar med trauma säger att vi tidigt i livet lär oss att anpassa oss till situationer på ett visst sätt. Vi upplever situationer där vi måste anpassa oss för att överleva. Vi utvecklar överlevnadsstrategier. Dessa sitter mycket djupt i oss och vi är ofta inte medvetna om dem. De blir del av vårt sätt att hantera livet. Vårt tankesätt präglas av erfarenheter vi har haft, såväl i barndomen som i senare livet. Har vi upplevt trauma (en situation som vi upplevt som farligt och där vi inte har haft verktyg för att hantera faran), är det troligt att vi kommer att vilja försvara oss om vi hamnar i en situation som påminner oss om det vi upplevde förr.

Problemet är att vi ofta (omedvetet) upplever situationer som farliga när de egentligen inte är det. Eftersom den tolkningen av en situation görs omedvetet, agerar kroppen automatiskt. Det enda vi kan göra är att ändra hur vi tolkar en situation. Det är när vi blir medvetna om våra tankar och sätt att tolka händelser runtom oss (som farliga) att vi kan göra ett aktivt val om att agera på ett annat sätt än att gå i försvar.

Genom att stanna upp innan vi reagerar kan vi ändra vårt sätt att reagera. Vi behöver inte styras av våra omedvetna tankar och associationer. Vi har möjlighet att välja. Vi kommer att återkomma till detta lite längre ner eftersom det är en viktig utgångspunkt för hantering av konflikter.

Från ett systemiskt perspektiv kan konflikt betraktas som ett systems sätt indikera att förändring behövs. Ett system som hamnar i obalans behöver justeras för att komma tillbaka till ett balanserat tillstånd. Ett system som alltid är i balans eller jämvikt (engelska equilibrium) är död. Vi säger att levande system är i ständig dynamisk jämvikt. Och vi som människor och samhället vi lever i är levande system.

Samhället är ett levande system i bemärkelse att olika delar ständigt interagerar med varandra. Den är i obalans när delar motarbetar varandra. Då fungerar samhället suboptimalt. Samhällen som är fragmenterade (se nedan) är också i obalans.

När konflikt skapar obalans i ett system, kan den betraktas som en signal att vi behöver justera något för att återställa ett tillstånd som liknar harmoni eller jämvikt. Denna ständiga process är kännetecknas alla levande system. De pendlar mellan balans och obalans. På så sätt kan vi betrakta konflikt som nödvändig för att skapa ett livskraftigt system.

Samhället behöver då och då någon form av spänning för att förbättra samhället eller för att den ska anpassas till förändringar globalt. Vi kan dessutom konstatera att samhället är ett komplext system (se avsnittet om komplexitet).  Detsamma gäller för grupper eller organisationer. Vissa framgångsrika företag har en policy där de välkomnar kritik – såväl inifrån organisationen som utifrån (länk till forbes.com).

Vi kan betrakta konflikt som en katalysator för nödvändig förändring. Konflikt blir då en möjlighet att till utveckling och förbättring i stället för en fara som behöver undvikas eller bekämpas. Här gäller det inte enbart destruktiv konflikt, män även spänning och motstånd som vi upplever. Det gäller oss som individer, organisationer vi tillhör och samhället vi lever i.

Om jag har ett förhållningssätt där jag uppskattar konflikt i stället för att bli rädd eller orolig, blir det mycket enklare att hantera den när den uppstår oavsett form och intensitet. Det är också lugnet som behövs för att ge andra trygghet när konflikt hanteras.

Vi upplever ständigt nya händelser runtom oss. Vi kan kalla dessa händelser för impulser. Våra tankar kan också betraktas som impulser. Sen reagerar vi på dessa tankar eller händelser. Oftast är våra reaktioner omedvetna. Vi reagerar utan at tänka. Det gör det möjligt för oss att leva våra liv utan ständig tveksamhet.

Att cykla eller köra en bil är ett exempel på hur vi ständigt agerar utan att behöva tänka på varför vi gör det vi gör. Många av oss lever större delar av våra liv på samma sätt. Vi reagerar impulsivt på andras kritik eller när vi är ute och handlar. Impulsivitet innebär att vi gör saker utan att reflektera – vi styrs med andra ord av någon känsla som vi inte ens vet finns inom oss eller som vi i stunden inte är medvetna om.

Mellan impuls och reaktion finns ett utrymme där du har makt att bestämma över din respons. Att göra plats betyder att skapa en tidskil mellan händelsen du upplever och ditt agerande. Vanligtvis går vi direkt från impuls till reaktion utan att stanna upp. Skapar vi plats, kan vi göra det som vi triggas av medvetet och välja hur vi vill agera. Vi kan, på så sätt, skapa plats för oss själva att reflektera över våra handlingar – det vi beslutar om.

När jag blir mer medvetna om detta mellanrum, öppnar jag upp möjligheten till att bekämpa impulsivt beteende. Det räcker med att ta ett eller tre djupa andetag innan jag reagerar.

På samma vis kan vi skapa plats för andra. Motsatsen till att skapa plats för andra är att ta plats. Vi kan ställa oss frågan om vi i vanligt fall skapar plats för andra att uttrycka sig eller om vi tar plats med det vi vill säga.

Tänk på ett vanligt animerat samtal – kanske en som stimulerar eller upprör dig. Har du märkt hur du börjar formulera svar innan den andre ens har pratat färdigt? Händer det att dig också att du avbryter någon eller blir avbruten själv? Dess är exempel på hur vi inte skapar plats för andra. Tänk nu på motsatsen. Ett samtal där någon verkligen lyssnat på dig, gett dig tid att prata till punkt och visat att de är intresserade. Hur skiljer dessa samtal sig från varandra?

Hur skapar vi plats för andra? Ett sätt att skapa plats är genom att lyssna. Genom att verkligen lyssna på en annan person, tillåter vi den att berätta det de vill säga eller uttrycka. Det handlar delvis om att lyssna på det en person säger, men också om det som uttrycks icke-verbalt genom kroppsspråk, ton i rösten eller handlingar.

Att lyssna är en av de mest kraftfulla färdigheter vi kan utveckla för att lyckas med dialog och hantering av konflikter. Det kan fyllas ett helt kapitel eller bok med vad djup lyssnande innebär. I våra utbildningar försöker vi lägga tid på att fördjupa oss i lyssnandet och förhållningssättet som krävs för att vara en bra lyssnare.

Att skapa plats är grundläggande för dialog och hantering av konflikter. Dialog handlar främst om att skapa en plats där de som deltar kan säga det de behöver säga. För mig som individ handlar det då att skapa plats för andra och sedan ta plats och säga vad jag behöver säga.

Vi skulle dessutom kunna ställa frågan: hur skapar jag plats för mig själv? Först handlar det om att lyssna på mina inre röster och inte avfärda dem som jag inte tycker om eller skäms för. Sen är frågan hur mycket av det jag känner, tänker och uppskattar är jag beredd att dela med mig till andra? Kan jag vara autentisk i alla sammanhang? Hur mycket anpassar jag mig för att undvika kritik eller få acceptans? Dessa är stora frågor som jag ständigt bör ställa mig om jag faciliterar samtal eller hamnar i situationer där jag själv måste föra dialog med andra.

Dialog är ett ord som används på många olika sätt idag. Det har blivit ett modeord som nästan har tappat sin ursprungliga mening. Dialog används som synonym för möte eller samtal och alternativ till monolog.

Vi pratar om medborgardialog när en kommun eller region på något sätt öppnar upp för att ta in medborgarnas röst i en beslutsprocess. Vi hör hur dialog föreslås som ett sätt att förebygga skadliga konflikter. I vissa sammanhang betyder dialog ett möte där människor pratar med varandra – till exempel hör vi hur någon meddelar att de ska anordna en dialog.

När vi använder ordet dialog här, har det en särskild betydelse. Dialog är något som görs och är inte ”ett event”. Dialog är ett särskilt sätt att kommunicera med varandra eller kan vara ett sätt att agera. Då pratar vi om ett dialogiskt sätt att agera och förutsätter ett särskilt sätt att tänka – som vi kallar för ett dialogiskt tankesätt.

Vi skiljer mellan olika samtalsformer: monolog; konsultation – där vi främst lyssnar på andras synpunkter; samtal där vi tänker tillsammans eller byter ut tankar. Sen finns det olika typer av dialog: utforskande och generativ dialog (men mer om detta sen).

Dialog förutsätter ett dialogiskt tankesätt. Det innebär att vi lyssnar på andra och på ett respektfullt sätt uttrycker vår egen sanning. Det innebär också att vi utgår ifrån att det finns olika sätt att se på en sak och att vi enbart ser en del av helheten. Vi ser vanligtvis en sak från vårt begränsade perspektiv, men andra ser och tolkar samma sak på ett annat sätt. Ingen har rätt eller fel, alla har enbart olika perspektiv. Till sist innebär dialog att vi försöker förstå andras perspektiv och empatiskt ställer oss frågan varför de ser det de ser och agerar så som de gör.

Dessa tankar utvecklas av William Isaacs i sitt arbete med dialog och boken Dialog. Konsten att tänka tillsammans.

I ett försök att förenkla ett dialogiskt sätt att tänka och agera har vi skapat en modell eller processlogik med fyra steg. Dessa steg innebär att vi pausar vår automatiska reaktion och skapa en tidskil mellan det vi observerar eller upplever och vår agerande och beslut. Stegen är:

• • Att observera
    Det innebär att försöka se allt som ingår i ett problem eller utmaning som vi står inför. Vi pratar ofta i sammanhanget om att inventera perspektiv eller identifiera symptom.
  • Att undersöka och fördjupa vår observation
    I denna fas eller detta steg ställer vi frågan om problemets eller utmaningens orsaker och effekter. Vi undersöker också underliggande känslor och annat som inte är uppenbart.
  • Att utforska och öppna upp för potential
    När vi fördjupar oss i en fråga uppstår ofta nya möjligheter – sånt som ingen har sett eller tänkt på förut. Vi ser kopplingar som inte var uppenbart tidigare.
  • Att konkretisera
    Här handlar det om att komma till konkreta beslut eller – i större processer – om överenskommelser. Ibland måste vi helt enkelt vara överens om att vi inte är överens. Det är också fasen där vi behöver fundera över ansvaret vi kan ta, ansvaret vi vill att andra ska ta och ansvaret som kan tas gemensamt. Och sen behöver vi konkret planera för vad som ska göras och hur det ska göras.

Det finns såklart mycket mer att säga om vart och ett av dessa steg och hur vi bäst agerar i varje fas. De kan användas som ett tankesätt i ens egna sätt att kommunicera eller fatta beslut, i grupper eller på möten och i större och längre processer. Det dialogiska tankesättet får olika uttryck på olika skalnivåer, men följer samma logik oavsett var det används.

I vårt arbete med större dialogprocesser i komplexa samhällsfrågor och konflikter har vi försökt att se hur ett dialogiskt tankesätt översätts till alla skalnivåer – allt från mitt inre sätt att tänka till att föra dialog på nationell och internationell nivå. Vi har sett att tankesättet leder till olika former för processer, samtal och möten men att grundtankarna är detsamma oavsett nivå.

Vi använder oss av två sätt att förklara varför konflikter uppstår: fragmentering och marginalisering. Dessa är två olika sätt att beskriva samma sak och hänger ihop med varandra.

Tanken om fragmentering kommer från David Bohm, en fysiker som i sista delen av sitt liv ägnade mycket tid åt att undersöka dialog som ett sätt att hantera konflikter. Han försökte därmed lösa motsättningen mellan Albert Einsteins relativitetsteori och Nils Bohrs teorier om kvantfysik. När det gäller marginalisering som konfliktorsak bygger vi på Arnold Mindells tankar om grupprocesser och Myrna Lewis tolkning av hans arbete. Mindell är fysiker och psykolog och Lewis psykolog.

Fragmentering som konfliktorsak

Eftersom vi enbart ser en del av helheten har vi, som individer, ett begränsat perspektiv.

De flesta känner igen berättelsen (eller dikten) om de sex blinda männen och elefanten (se videon om fragmentering). Alla tror sig ha förstått vad en elefant är men har enbart en del av helheten. Så är det i de flesta fall även med våra samverkansprocesser, möten och samtal där spänning uppstår. Människor som står på olika sidor och kritiserar varandra har var sin bild av verkligheten.

Det följer att vi kan få en mer nyanserad och fullständig förståelse av en fråga eller ett problem genom att inkludera flera perspektiv.

Det är ofta så att de som arbetar inom myndighetsvärlden utgår ifrån sina uppdrag och ser vissa saker medan de som påverkas av myndigheternas beslut ser och upplever något annat. Det kan dock vara en utmaning att inkludera röster som är öppet kritiska eller motstridiga.

När vi fastnar i vårt perspektiv och ser det som enda sanning, eller som ett bättre sätt att förstå ett problem eller utmaning, uppstår spänning. Spänningen uppstår därför att vi ser vårt perspektiv som överlägsen. Andra som står för andra eller motsatta perspektiv blir då motståndare och i slutänden fienden.

Att fastna i vårt perspektiv betyder det att vi tror att det vi ser är den fullständiga sanningen. Vi hävdar ”fakta” som ett sätt att övertyga andra att vi har rätt. När detta händer kan vi börja se andra som inte håller med oss som motståndare. Vi stänger oss för deras perspektiv. När vi gör det uppstår känslan av ”vi och dom”. Vi har rätt, de har fel. Det behöver inte direkt leda till spänning, men vägen är öppen för att spänning uppstår om frågan är tillräckligt viktigt för en eller fler av parterna.

Marginalisering som konfliktorsak

Vi lär oss av psykologi att känslor som trängs undan skapar stress. På samma sätt skapas stress i relationer, grupper och i samhället när en viktig röst undanträngs eller marginaliseras. Marginalisering uppstår när någon känner att de inte blir hörda, sedda, tagna på allvar eller på annat sätt exkluderas.

Historien är fylld av exempel på grupper som exkluderas som gör revolt mot dem som stänger ut dem. På grupp- eller organisationsnivå vet vi att en person som exkluderas ofta upplever frustration. Vi har alla varit på möten där det vi säger inte tas emot eller på något sätt trängs undan. I relationer likadant. När det finns saker som vi pratar om och andra som vi undviker, kan spänning uppstå om saken är tillräckligt viktig.

Relationer, grupper och samhället har, precis som vi individer, en aspekt som är medveten och en som är omedveten. Den del som är medveten i en kollektiv samling av människor är den som alla ser, som tillåts eller som betraktas som normen. Den del som är osynlig, inte tillåts eller är normavvikande kan ses som gruppens eller samhällets omedvetna. Vi använder isberget som en bild för det som är medvetet och omedvetet – en del som är över och en del som är under vattenytan.

När jag till exempel bestämt hävdar att jag inte har rasistiska tankar, kan det vara att jag inte vill eller kan erkänna att jag ibland skiljer mellan folk på grund av sin hudfärg eller härkomst. Jag tränger bort känslorna som jag inte vill erkänna att jag har. I samhället ser vi ofta hur grupper som påstår vara anti-rasistiska ändå diskriminerar mot andra. Det betyder inte att de är oärliga. De tror uppriktigt att de inte diskriminerar och är inte medvetna om sina diskriminerande tankar.

När en röst eller del av en grupp marginaliseras uppstår spänning. Spänningen som uppstår tär på energi. Det gäller spänning inom individer, på arbetsplatser, i möten eller i samhället. Det kräver också mer energi att hantera konfliktens konsekvenser.  Desto mer de eskalerar, desto högre blir kostnader räknat i såväl pengar som i psykosociala problem som uppstår och måste hanteras.

Att hålla tankar och känslor undanträngda tar kraft. Jag som individ upplever jag stress när jag tränger bort tanken om att göra något som jag bör göra men inte har lust med. Eller när jag tränger bort en obehaglig känsla som är kvar efter ett infekterat möte. Jag kan vakna på natten och upptäcka att jag inte kan släppa tanken. Så är det också i samhället.

I samhället ser vi att de som känner sig förbisedda bir mer högljudda och i vissa fall mer aggressiva. För andra som måste ta emot ilskan är den emotionella kostnaden hög. När människor börjar säga upp sig på grund av den stressiga arbetsmiljön ökar kostnaden för samhället.

Spänningen som uppstår är ofta först mild och knappt märkbar. Sen, om inte den marginaliserad röst eller del inkluderas, ökar spänningen. Vi använder oss av en modell som illustrerar kännetecknen av en eskalerande konflikt. Den kallas för Motståndslinjen.

Spänning kan först visa sig som riktade skämt eller skvaller. Den ser inte direkt ut som något allvarligt. Dock kan den utveckla till mer allvarliga uttryck som att kommunikation bryts eller att hot uttrycks. Det är viktigt att vara uppmärksam på vissa trösklar som passeras när en konflikt eskalerar.

Konflikter kan de-eskaleras genom att motverka fragmentering eller genom att inkludera den röst, individ eller grupp som marginaliseras.

Att de-eskalera betyder att vända riktningen på motståndslinjen. Till exempel när former av protest eller hot minskar, när någon som har brutit kommunikation öppnar upp för samtal eller när samtalet blir mer direkt.

Dialog är ett sätt att motverka fragmentering, skapa inkludering och motverka konflikt.

Dialog är inte det enda sättet, men ett sätt som skapar mer hållbara resultat. Dialog stärker relationer, leder till ökad förtroende, öppenhet och klarhet. Dessutom är dialog alltid inkluderande.

Att motverka fragmentering

Ett dialogiskt tankesätt bygger på inställningen att respektera och försöka förstå andras perspektiv genom att lyssna. Den förutsätter också att olika perspektiv är legitima och att varje person som deltar i dialog får en möjlighet att uttrycka sitt perspektiv på ett så tydligt sätt som möjligt.

Notera att det handlar om det dialogiska tankesättet som är grund till att skapa eller möjliggöra dialog. Dialog uppstår inte per automatik när relationer är ansträngda. Någon måste i så fall skapa plats för dialog.

Genom att skapa en trygg plats där alla kan säga det de behöver säga, får de som deltar i samtalet större förståelse för helheten. De kan då bättre bestämma hur de vill agera självständigt eller gemensamt. Med en större förståelse för helheten kan också de som har beslutsmakt över andra fatta bättre beslut.

Dialogens syfte är inte i första hand att alla ska vara överens. I komplexa sammanhang där det finns polarisering är det inte troligt att motsatta parter ska komma överens eller kompromissa. Ibland handlar det om att acceptera beslut som andra tar, att förstå varför andra tänker och agera som de gör. Om det uppstår ömsesidig förståelse, öppenhet och klarhet kan parterna själva bestämma hur de vill agera. Det gäller även för dem som måste fatta beslut som påverkar andra. Dialog ger dem ett bättre underlag för att kunna välja alternativ, hitta lösningar och bestämma sig.

Att skapa inkludering

Genom att inkludera röster, individer eller grupper som exkluderas eller marginaliseras minskas spänning och frigörs energi.

Det kanske låter som en paradox. Är det inte jobbigare att inkludera flera röster? Vår erfarenhet är att när människor kan berätta om sin oro, frustration eller ilska – och blir hörd – då sänks spänning. Det viktiga är att de blir hörda. Om det finns starka motsatta syn då handlar det om att parterna hör varandra och visa förståelse för varandras perspektiv. På så sätt sker inkluderingen som leder till en minskning av spänning i samtal, på möten eller i större processer.

Inkludering har två dimensioner. Den ena handlar om att inkludera olika perspektiv samt personer eller grupper som står för dessa. Den andra handlar om att inkludera olika människans olika aspekter: tankar, idéer, känslor, värderingar och övertygelser.

På den horisontella planen ställer frågor som: vad handlar frågan om? Vilka personer bör vara med i samtalet? Vem berörs av frågan? På den vertikala planen ställer vi frågor om tankar, idéer, känslor, värderingar och övertygelser. De är alla delar av en människa och samtalen blir inte abstrakt, akademiskt eller begränsas enbart till rationella argument.

Att skapa en trygg och inkluderande plats för samtal är i sig en konfliktdämpande åtgärd. En sådan plats kan ha en fysisk karaktär men är främst ett sätt att beskriva mellanrummet eller gränsrummet mellan människor.

För att platsen ska kunna vara inkluderande behöver dem som deltar i ett samtal känna sig trygga. Deltagare kommer att dela med sig av sig själv eller vara öppna för andra synpunkter enbart när de inte ständigt känner att de behöver försvara sig.