Juridik när det gäller stora rovdjur
En översikt över lagstiftning, regler och rättsprinciper
Introduktion
Beslut om hur stora rovdjur ska förvaltas fattas på olika nivåer och av olika aktörer. Dessa beslut styrs av lagar och förordningar och påverkas av hur de tolkas. Även riktlinjer kan spela en roll, trots att de inte är juridiskt bindande.
På den här sidan förklarar vi juridiken och praxis kring stora rovdjur, med särskilt fokus på vargar, på ett enkelt och lättbegripligt sätt. Om något känns oklart eller om du upptäcker något som verkar fel, får du gärna höra av dig. Vi kan då rådgöra med jurister för att säkerställa att informationen är så tydlig och korrekt som möjligt.
Om du är intresserad av specifika lagar – till exempel om skyddsjakt och licensjakt – följ länken i rutan Innehåll som tar dig dit direkt.
EU:s direktiv och Sveriges lagstiftning
Svensk lag om skydd av stora rovdjur måste följa EU:s regler. Framför allt styrs detta av Art- och habitatdirektivet, som syftar till att bevara biologisk mångfald genom att skydda naturliga livsmiljöer samt vilda djur och växter. Det finns dock även andra relevanta EU-direktiv som är relevanta. Till exempel används Fågeldirektivet av domstolar för att tolka även art- och habitatdirektivet.
EU-direktiv gäller inte direkt i medlemsländerna utan måste införlivas i den nationella lagstiftningen. Det kan ske genom lagar, regeringsförordningar eller föreskrifter. I Sverige införlivas Art- och habitatdirektivet bland annat genom miljöbalken och artskyddsförordningen. Hur ett direktiv införlivas spelar ingen roll, så länge Sverige uppnår de mål som direktivet fastställer.
Både Art- och habitatdirektivet (och Bernkonventionen som den bygger på) har som mål att arter ska uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus. Det betyder att populationerna ska vara livskraftiga på lång sikt och ha ett tillräckligt stort utbredningsområde.
Bernkonventionen
Bernkonventionen diskuteras ofta i debatten, särskilt nu när EU överväger att ändra skyddsnivån för varg i Europa. Konventionen låg till grund för Art- och habitatdirektivet, men EU-länder är bundna av båda. Eftersom EU:s regler är mer detaljerade och striktare än Bernkonventionens, har EU-lagstiftningen företräde.
Om Sverige någon gång skulle lämna EU, skulle Bernkonventionen fortfarande gälla – men utan de strikta tillämpningar som EU-lagstiftningen innebär.
Rapportering till EU
Enligt Art- och habitatdirektivet måste medlemsländerna vart sjätte år rapportera till EU om statusen för de skyddade arterna och deras livsmiljöer. Syftet med detta är att övervaka utvecklingen och säkerställa att bevarandemålen uppnås.
Förklaringar
Att införliva direktiv i svensk lagstiftning
När ett medlemsland inom Europeiska unionen (EU) ska “införliva” ett direktiv innebär det att landet måste integrera direktivets bestämmelser i sin nationella lagstiftning. Ett direktiv är en rättsakt som utfärdas av EU och som riktar sig till medlemsländerna. Det ger övergripande riktlinjer eller mål som varje medlemsland måste uppnå genom att anta eller anpassa sin nationella lagstiftning.
Processen att införliva ett direktiv innebär att medlemslandet måste vidta åtgärder för att ändra eller skapa nationella lagar, förordningar eller andra rättsliga instrument som är nödvändiga för att följa direktivets bestämmelser.
Införlivandet av EU-direktiv i nationell lagstiftning är en viktig del av det europeiska rättsliga systemet och syftar till att säkerställa enhetlighet och konsekvens i tillämpningen av lagar över hela EU. Det ger också möjlighet till en gemensam marknad och främjar samarbete och samordning mellan medlemsländerna. Om ett medlemsland inte införlivar ett direktiv korrekt kan det leda till rättsliga åtgärder från EU-kommissionen.
Andra direktiv som berör stora rovdjur
Utöver Art- och habitatdirektivet är även Fågeldirektivet relevant, eftersom det skyddar alla naturligt förekommande vilda fågelarter inom EU. Den påverkar inte vargförvaltning direkt men är en del av det bredare naturskyddet inom EU. Detta direktiv kompletterar skyddet av rovdjur, särskilt rovfåglar. Ibland när Art- och habitatdirektivet ska tolkas av en domstol hänvisas till domslut i Fågeldirektivet.
Miljöansvarsdirektivet
Detta direktiv reglerar hur medlemsstater ska hantera skador på biologisk mångfald. Den kan påverka vargförvaltningen indirekt genom krav på kompensationsåtgärder vid miljöskador.
Direktivet om miljökonsekvensbedömningar
Direktivet ställer krav på miljökonsekvensbedömningar (MKB) vid projekt som kan påverka skyddade arter och livsmiljöer, inklusive varg.
Svensk lag
Art- och habitatdirektivet har införlivats i svensk lag genom flera lagar och förordningar.
Den del av direktivet som reglerar skyddet av stora rovdjur återfinns i flera olika regelverk:
- Miljöbalken fastställer direktivets övergripande syfte och principer för bevarandet av arter och deras livsmiljöer.
- Artskyddsförordningen innehåller specifika bestämmelser om skyddet av bland annat varg, lodjur, björn och järv.
- Jaktlagen och Jaktförordningen reglerar undantag från det strikta skyddet och fastställer under vilka omständigheter jakt på dessa arter kan tillåtas.
- Brottsbalken innehåller bestämmelser om jaktbrott och fastställer påföljder för olaglig jakt.
Om du vill läsa lagtexten
För att förstå lagstiftningen kring stora rovdjur är det viktigt att känna till flera centrala svenska lagar och förordningar:
-
- Miljöbalken (1998:808):
Miljöbalken innehåller grunden för Sveriges miljölagstiftning och skydd av arter och deras livsmiljöer. I 8 kap. 1 § anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utfärda föreskrifter om förbud och andra åtgärder för att skydda vilt levande djur- och växtarter. Detta ger det rättsliga stödet för exempelvis artskyddsförordningen och andra regler kring skydd av hotade arter.
Läs lagtexten här - Jaktlagen (1987:259):
Denna lag reglerar rätten till jakt och innehåller bestämmelser om viltvård, jaktmetoder och skyddsjakt. För stora rovdjur är 23 § särskilt viktig där det står att “[r]egeringen får medge att jakt efter björn, varg, järv, lo eller säl bedrivs på annans jaktområde.”
Läs lagtexten - Artskyddsförordningen (2007:845):
Denna förordning kompletterar Miljöbalkens bestämmelser och innehåller detaljerade regler om skydd av hotade arter, inklusive stora rovdjur. Särskilt betydelsefull är 4 §, som förbjuder att avsiktligt störa vilda djur, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder, samt att skada eller förstöra deras fortplantningsområden eller viloplatser. Detta förbud omfattar arter som anges i bilaga 1 till förordningen, där flera stora rovdjur är listade.
Läs texten - Jaktförordningen (1987:905):
Denna förordning innehåller detaljerade bestämmelser om jakt, inklusive undantag från det strikta skyddet av stora rovdjur. Särskilt 23 -28 §§ är relevanta: de beskriver när undantagen för strikt skydd av bland annat stora rovdjur.
Läs texten - Särskilda bestämmelser i Jaktförordningen
-
23 §: Reglerar under vilka förutsättningar jakt efter vissa rovdjur får bedrivas på annans jaktområde.
-
23 a §: Ger regeringen möjlighet att meddela föreskrifter om licensjakt på bland annat björn, varg, järv och lo.
-
23 b §: Behandlar skyddsjakt som får bedrivas utan särskilt tillstånd i vissa situationer.
-
23 c §: Innehåller bestämmelser om anmälan och rapportering vid skyddsjakt.
-
23 d §: Reglerar användningen av fångstredskap vid skyddsjakt.
-
23 e §: Anger att Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om skyddsjakt.
-
24 §: Innehåller bestämmelser om jakt efter skadedjur.
-
24 a §: Reglerar skyddsjakt efter fåglar som orsakar skada.
-
24 b §: Behandlar skyddsjakt efter däggdjur som orsakar skada.
-
24 c §: Innehåller bestämmelser om anmälan och rapportering vid skyddsjakt efter fåglar och däggdjur.
-
24 d §: Reglerar användningen av fångstredskap vid skyddsjakt efter fåglar och däggdjur.
-
24 e §: Anger att Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om skyddsjakt efter fåglar och däggdjur.
-
25 §: Reglerar jakt efter vilt som orsakar skada på gröda, skog eller annan egendom.
-
26 §: Innehåller bestämmelser om jakt efter vilt som orsakar trafikolyckor.
-
27 §: Reglerar jakt efter vilt som orsakar skada på fisket.
-
28 §: Ger tamdjursägare rätt att under vissa omständigheter döda rovdjur som angriper deras djur utan föregående tillstånd.
-
- Miljöbalken (1998:808):
Att tolka direktivet och svenska lagar
I svensk lag används ofta propositioner (förarbeten till lagar) för att tolka lagens syfte, medan europeiska lagar i högre grad tolkas utifrån det syfte som direkt anges i lagtexten.
Art- och habitatdirektivet har som huvudsyfte att bevara den biologiska mångfalden genom att skydda livsmiljöer och arter på ett hållbart sätt. Detta syfte uttrycks tydligt i direktivet, men nämns inte i Jaktförordningen. Däremot finns det inskrivet i Miljöbalken, som ger den övergripande ramen för naturvårdslagstiftningen i Sverige.
Enligt Artikel 2 i Art- och habitatdirektivet är målet att främja bevarandet av biologisk mångfald genom att skydda livsmiljöer samt vilda djur och växter.
Förklaringar
Vad är en förordning?
En förordning är en typ av regel som regeringen eller en myndighet kan utfärda med stöd av regeringen. Den fungerar ungefär som en lag och är bindande inom sitt område. Förordningar används ofta för att förtydliga och detaljerat reglera hur lagar ska tillämpas i praktiken. De gör lagstiftningen mer konkret utan att nya lagar behöver stiftas.
Lag kontra förordning
I Sverige är både lagar och förordningar rättsregler, men de skiljer sig åt i hur de beslutas och vilken juridisk tyngd de har.
Lagar
- Beslutas av: Riksdagen
- Definition: Lagar är de mest grundläggande rättsreglerna i Sverige. De kan reglera allt från individers rättigheter och skyldigheter till hur staten fungerar.
- Exempel: Brottsbalken, Förvaltningslagen, Miljöbalken.
- Ändring: Endast riksdagen kan ändra eller upphäva en lag.
Förordningar
- Beslutas av: Regeringen
- Definition: Förordningar är mer detaljerade bestämmelser som utfärdas av regeringen för att förtydliga eller komplettera lagar. De får inte strida mot lagar.
- Exempel: Trafikförordningen, Förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.
- Ändring: Regeringen kan ändra eller upphäva en förordning utan att gå via riksdagen.
EU:s förordningar
EU:s förordningar gäller som lag i alla medlemsländer, utan att behöva införlivas i nationell lagstiftning. Det kan vara lite förvirrande, men när det gäller stora rovdjur är det bara direktiv som är relevanta – det finns inga EU-förordningar på området.
Vem fattar beslut om förvaltningen av rovdjur?
Beslut som påverkar förvaltningen av stora rovdjur fattas på flera olika nivåer och av olika aktörer. Enskilda personer kan i vissa situationer besluta att döda en varg eller annat rovdjur, exempelvis vid skyddsjakt. Samtidigt är det olika myndigheter som ansvarar för andra typer av beslut.
Regeringen, riksdagen och Europaparlamentet fattar beslut om förordningar, lagar och direktiv på nationell och EU-nivå. Utöver detta finns andra aktörer som tar fram och utfärdar riktlinjer, vilka kan påverka hur vissa beslut fattas och tillämpas.
Nedan kan du läsa mer om vilka beslut som fattas av olika aktörer på dessa nivåer.
Enskilda individer
Enskilda personer har i vissa situationer rätt att döda en varg eller annat rovdjur, antingen i självförsvar eller för att skydda tamdjur. 28 § jaktförordningen ger en enskild person rätt att döda ett rovdjur om det angriper eller är på väg att angripa tamdjur och det inte finns någon annan rimlig möjlighet att avvärja angreppet.
Efter att ett rovdjur dödats enligt denna bestämmelse måste personen omedelbart anmäla händelsen till länsstyrelsen. Länsstyrelsen bedömer därefter om skyddsjakten har skett i enlighet med 28 § jaktförordningen.
Länsstyrelsens tjänstepersoner
Länsstyrelsen har en viktig roll när det gäller beslut om rovdjur. De kan bland annat bestämma om skyddsjakt, licensjakt och hantera fall där en person skjutit ett rovdjur i självförsvar eller för att skydda sina djur.
Ett av länsstyrelsens uppdrag är att besluta om skyddsjakt på enskilda rovdjur, som varg, björn, järv och lo. Det kan bli aktuellt om ett rovdjur orsakar allvarlig skada, till exempel upprepade angrepp på tamdjur, och det inte finns någon annan lösning. Skyddsjakten ska vara sista utvägen och beslutet fattas enligt 23 c § jaktförordningen. (läs mer om skyddsjakt längre ner)
Länsstyrelsen kan också besluta om licensjakt på stora rovdjur. Till skillnad från skyddsjakt handlar licensjakt mer om att reglera rovdjursstammarna och kan bara tillåtas om det inte hotar artens bevarandestatus. (läs mer om licensjakt längre ner)
Om en person skjuter ett rovdjur i självförsvar eller för att skydda sina tamdjur enligt 28 § jaktförordningen, måste det omedelbart anmälas till länsstyrelsen. De utreder om åtgärden var laglig och kan, om det finns misstanke om brott, lämna ärendet vidare till polisen.
Länsstyrelsen är alltså en central aktör i rovdjursförvaltningen och ansvarar för att se till att jakten sker på ett sätt som är både lagligt och hållbart.
Viltförvaltningsdelegationen
I varje län finns en viltförvaltningsdelegation som samlar representanter från olika intressen, som jakt, naturvård, lantbruk och turism. Även polisen och regionala politiker ingår, och delegationen leds av landshövdingen.
Delegationen fattar inga direkta beslut om jakt, men den har ändå inflytande över hur rovdjur förvaltas i länet. Den kan ge rekommendationer om rovdjursförvaltningen och fungerar som ett rådgivande organ till länsstyrelsen. Däremot är det länsstyrelsen som beslutar om skyddsjakt och som, tillsammans med andra länsstyrelser, förhandlar om licensjakt
Naturvårdsverket
Överklagas beslut om skyddsjakt på länsstyrelsenivå
- Om länsstyrelsen fattar ett beslut om skyddsjakt kan det överklagas till Naturvårdsverket.
- Har tidigare haft direkt beslutsrätt om skyddsjakt på varg men delegerade denna rätt till länsstyrelserna 2013.
- Tar fram riktlinjer och föreskrifter för skyddsjakt och annan jakt på varg.
Polisen
Polisen – Utredning av jaktbrott
Vilka beslut fattar polisen?
- Polisen utreder jaktbrott, inklusive fall där §28 i Jaktförordningen eller skyddsjakt kan ha missbrukats.
- Kan omhänderta bevismaterial, till exempel vapen eller djurkroppar.
- Beslutar om att inleda en förundersökning om jaktbrott.
Vilken lag eller förordning styr polisens agerande?
- Jaktlagen (1987:259) reglerar brott och straff inom jakt.
- Jaktförordningen (1987:905) innehåller detaljer om hur jakt får bedrivas (inklusive §28 om skyddsjakt i nödvärn).
- Brottsbalken (1962:700) kan tillämpas vid grova jaktbrott, exempelvis organiserad illegal jakt.
Skillnad mellan lag och förordning vid jaktbrott?
- Jaktlagen är överordnad och innehåller straffbestämmelser för jaktbrott.
- Jaktförordningen innehåller mer detaljerade regler om hur jakt får bedrivas.
- Om en person åtalas för jaktbrott är det Jaktlagen eller Brottsbalken som används för att bestämma straffet.
- Jaktförordningen används som stöd för att avgöra om någon brutit mot reglerna.
Exempel på polisens roll
- Om en person skjuter en varg med hänvisning till §28 i Jaktförordningen, men polisen misstänker att det inte skedde i självförsvar, kan polisen inleda en utredning för olaga jakt (Jaktlagen 43 §).
- Om en länsstyrelse har beslutat om skyddsjakt, men någon jagar på ett sätt som strider mot beslutet, kan polisen utreda om jaktbrott begåtts.
Domstolar
Domstolar – Prövar jaktbrott och överklaganden av jaktbeslut
Vilka domstolar hanterar jaktfrågor?
- Allmänna domstolar (Tingsrätt → Hovrätt → Högsta domstolen)
- Hantera jaktbrott (t.ex. tjuvjakt på varg).
- Bedömer om någon brutit mot Jaktlagen eller andra lagar.
- Dömer i mål om olaga jakt, grovt jaktbrott eller andra relaterade brott.
- Förvaltningsdomstolar (Förvaltningsrätt → Kammarrätt → Högsta förvaltningsdomstolen)
- Prövar överklaganden av beslut om skyddsjakt och licensjakt.
- Exempel: Om Naturvårdsverket beslutar om skyddsjakt, men en miljöorganisation överklagar, hanteras detta i förvaltningsrätten.
- Högsta förvaltningsdomstolen kan avgöra principiella frågor om jaktlagstiftningen.
Hur fungerar det när beslut fattas på olika nivåer?
- En enskild person skjuter en varg och hänvisar till §28 i Jaktförordningen.
- Polisen utreder om det var lagligt enligt Jaktlagen.
- Om polisen anser att brott begåtts, skickas ärendet till åklagare.
- Tingsrätten avgör om personen gjort sig skyldig till jaktbrott.
- Länsstyrelsen beslutar om skyddsjakt på varg, men en miljöorganisation överklagar.
- Först hanteras överklagandet av Naturvårdsverket.
- Om beslutet står fast kan det överklagas till förvaltningsrätten.
- Om det går vidare kan Kammarrätten pröva fallet.
- I vissa fall kan Högsta förvaltningsdomstolen ge ett slutgiltigt avgörande, särskilt om det rör en principiell fråga.
Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (ECHR)
- Vad beslutar Europadomstolen om?
- Europadomstolen prövar brott mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
- Kan bli aktuell om exempelvis en jägare, djurrättsaktivist eller markägare anser att Sverige kränker deras rättigheter genom sin vargförvaltning.
- Exempel på möjliga mål:
- Om en jägare anser att förbudet mot vargjakt kränker äganderätten (artikel 1 i första tilläggsprotokollet).
- Om en organisation hävdar att Sveriges vargförvaltning strider mot rätten till en rättvis rättegång (artikel 6).
- Om en person upplever att statens beslut om jakt innebär en diskriminering (artikel 14).
- Europadomstolen kan inte besluta om jaktpolitik direkt, men
- Kan tvinga Sverige att ändra sin lagstiftning om en lag eller ett beslut bryter mot mänskliga rättigheter.
- Kan döma Sverige att betala skadestånd till enskilda som drabbats av olagliga beslut.
Åklagaren
Åklagarens roll i jaktbrott
- Vad beslutar en åklagare om?
- Leder förundersökningar om jaktbrott efter att polisen inlett en utredning.
- Avgör om en person ska åtalas i tingsrätt.
- Bestämmer om ett jaktbrott ska rubriceras som “grovt jaktbrott”, vilket kan ge fängelse i upp till 4 år.
- Kan begära att domstolen beslagtar vapen från misstänkta tjuvjägare.
- Vad händer i rättsprocessen?
- Om polisen anser att någon brutit mot Jaktlagen eller Brottsbalken, skickas ärendet till åklagaren.
- Om åklagaren bedömer att det finns tillräckliga bevis, väcks åtal i tingsrätt.
- Den åtalade kan dömas till böter, fängelse eller vapenförbud.
- Om någon frias kan åklagaren överklaga till hovrätten.
- Exempel på jaktmål
- Om någon skjuter en varg och säger att det var i självförsvar (§28), men åklagaren anser att vargen inte var ett omedelbart hot, kan personen åtalas för olaga jakt.
- Om någon skjuter varg under en licensjakt men bryter mot villkoren, kan det räknas som jaktbrott.
Regeringen
text
Riksdagen
text
Europakommissionen, EU Parlementet & Europarådet
Kommissionen Övervakar att Sverige följer EU:s regler
- Kan varna Sverige om jaktbeslut strider mot Art- och Habitatdirektivet.
- Kan dra Sverige inför EU-domstolen om vi bryter mot direktivet.
- Har gjort detta tidigare angående Sveriges vargförvaltning.
EU parlementet Kan ändra EU:s Art- och Habitatdirektiv
- Måste dock förhandla med ministerrådet (EU:s medlemsstater).
- Förslag kan också komma från EU-kommissionen.
- En förändring av direktivet kräver en lång process och stor majoritet.
(Bernkonventionen Beslut fattas av Europarådets stående kommitté
- Europarådet (inte samma som EU!) administrerar Bernkonventionen.
- Alla länder som är med i konventionen måste godkänna ändringar.
- Ändringar kan ske genom att arter flyttas mellan bilagor, men detta är ovanligt och kräver enighet bland medlemsstaterna.
Ett exempel: beslut som fattas gällande jaktbrott
Ett exempel: överklagan i beslut om skyddsjakt
Skyddsjakt
Art- och habitatdirektivet använder inte begreppet skyddsjakt, men i Artikel 16 finns bestämmelser om undantag från strikt skydd. Det är endast EU-domstolen som har rätt att tolka direktivet. EU har dock utfärdat riktlinjer baserade på tidigare domar, och där domstolen inte har tagit ställning ger riktlinjerna vägledning om hur direktivet kan tolkas.
I svensk lag används begreppet skyddsjakt i Jaktförordningen. Jaktlagen anger syftet med skyddsjakt: att förebygga risken för allvarlig skada som en djurart orsakar. Regeringen har gett Naturvårdsverket i uppdrag att fatta beslut om skyddsjakt, men Naturvårdsverket har i sin tur delegerat beslutsrätten till länsstyrelserna.
För att stödja länsstyrelsernas handläggare har Naturvårdsverket tagit fram riktlinjer för hur skyddsjakt bör bedömas. Om ett beslut om skyddsjakt överklagas är det förvaltningsdomstolen som avgör om beslutet var lagligt eller inte.
Utöver skyddsjakt finns också 28 § jaktförordningen, som ger enskilda personer rätt att döda ett rovdjur i självförsvar eller för att skydda tamdjur.
Uppdaterade riktlinjer för skyddsjakt 2024
Naturvårdsverket har uppdaterat riktlinjerna för skyddsjakt på varg under 2024. Ändringarna innebär justeringar i hur skyddsjakt kan beviljas och syftar till att tydligare definiera när och hur skyddsjakt får användas.
- Snabbare skyddsjakt efter angrepp på får och getter
Tidigare krävdes fyra angrepp innan skyddsjakt kunde beviljas. Nu kan skyddsjakt tillåtas efter två angrepp inom samma område under en 12-månadersperiod. - Skyddsjakt efter angrepp på hundar
Generellt kan skyddsjakt beviljas efter två dokumenterade angrepp på hundar. I vissa fall, särskilt om förebyggande åtgärder redan har vidtagits, kan skyddsjakt beviljas efter ett angrepp. - Angrepp inom rovdjursavvisande stängsel
Om en varg angriper tamdjur inom ett godkänt rovdjursavvisande stängsel kan skyddsjakt beviljas redan efter ett angrepp. - Särskilda riktlinjer för invandrade vargar
Eftersom invandrade vargar bidrar med viktig genetisk variation och minskar inaveln, ställs högre krav på att hitta andra lösningar innan skyddsjakt beviljas. Det krävs fler dokumenterade angrepp för att besluta om skyddsjakt på en invandrad varg. - Anpassning till särskilt sårbara områden
I områden med hög täthet av fårbesättningar, skärgårdar eller områden med fäbodbruk kan “allvarlig skada” uppstå redan efter ett angrepp. I dessa fall kan beslut om skyddsjakt fattas tidigare, särskilt om det finns hög sannolikhet för fler angrepp och begränsade möjligheter att förebygga dem.
Syftet som anges för de omarbetning av riktlinjerna är att skapa ökad tydlighet, samtidigt som hänsyn tas till både tamdjursägare och vargpopulationens långsiktiga överlevnad.
Om § 28 och nödvärn
Paragraf 28 i jaktförordningen tillåter någon som är närvarande vid ett rovdjursangrepp att döda den angripande rovdjur utan formell beslut från länsstyrelsen.
Det som krävs för att inte dödandet ska betraktas som jaktbrott är
- att angreppet är ”omedelbart förestående”,
- att rovdjuret har dödat eller skadat tamdjur och det finns ”skälig anledning att befara” ett angrepp, eller
- om rovdjuret befinner sig inom en inhägnat område och ett det finns anledning att befara ett angrepp på tamdjur som befinner sig inom det stängslade området.
Rovdjuret får bara dödas när det inte går att skrämma bort den eller på något annat lämpligt sätt avbryta eller avvärja angreppet.
Paragraf 28 ställer inga ytterligare krav på den som vill döda rovdjuret som den befarar ska skada eller döda tamdjur. Mer specifikt verkar inte kravet om ”upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde” som Art- och habitatdirektivet (och jaktförordningens §23) ställer för undantag på strikt skydd av stora rovdjur tas i akt i §28.
Om nödvärn
Förutom bestämmelserna i jaktförordningen gäller även de allmänna nödvärnsbestämmelserna i brottsbalken. En person har rätt att använda nödvärn för att skydda sig själv eller andra från en pågående eller överhängande fara, inklusive angrepp från ett vilt djur. Nödvärn är en självständig rättsprincip och skiljer sig från skyddsjakt och 28 § jaktförordningen genom att det gäller direkt vid en akut farosituation.
Skyddsjakt och nödvärn i andra länder
Förklaringar
Skyddsjakt är det sista alternativ
Art- och habitatdirektivet och Jaktförordningen är tydliga med att stora rovdjur endast får dödas om det inte finns någon annan lämplig lösning för att förhindra skadan.
Vad som räknas som en lämplig lösning är en fråga om tolkning. Europadomstolen och svenska domstolar har vid flera tillfällen uttalat sig om hur begreppet ska förstås. EU-kommissionen har också publicerat en vägledning om hur direktivet bör tolkas, och Naturvårdsverket sammanfattar dessa tolkningar i sina riktlinjer för skyddsjakt (se även Uppdaterade riktlinjer för skyddsjakt i huvudtexten).
Europadomstolen har tydligt fastställt att undantagen från skyddet för stora rovdjur måste tillämpas restriktivt. Att döda ett rovdjur ska alltid vara den sista utvägen, när ingen annan lösning är möjlig. Svenska domstolar har vid flera tillfällen bekräftat denna tolkning i sina avgöranden.
Exempel där skyddsjakt godkändes på grund av brist på andra alternativ:
- Förvaltningsrätten i Luleå, januari 2024: Länsstyrelsen beslutade om skyddsjakt på en varg som upprepade gånger angripit tamdjur. De ansåg att alla andra möjliga lösningar, som att skrämma bort vargen eller sätta upp stängsel, redan hade prövats utan framgång. Domstolen höll med och menade att skyddsjakt var den enda kvarvarande lösningen för att förhindra fler angrepp.
Exempel där skyddsjakt nekades eftersom andra alternativ fanns:
- Förvaltningsrätten i Luleå, december 2020: Länsstyrelsen hade beslutat om skyddsjakt på varg för att minska skador på tamdjur. Domstolen upphävde beslutet och ansåg att länsstyrelsen inte tillräckligt hade undersökt andra möjliga lösningar, såsom att förbättra stängsel eller använda skrämselmetoder, innan de beslutade om skyddsjakt.
Det måste handla om att förebygga allvarlig skada
Både Art- och habitatdirektivet och Jaktförordningen slår fast att skyddsjakt endast får beviljas om ett rovdjur orsakar eller riskerar att orsaka allvarlig skada.
Vad som räknas som allvarlig skada är en tolkningsfråga och har prövats av både Europadomstolen och svenska domstolar. EU-kommissionens vägledning och Naturvårdsverkets riktlinjer ger ytterligare vägledning om hur detta ska bedömas.
Domstolar har betonat att skadan måste vara betydande och svår att förebygga, och att enstaka angrepp inte alltid uppfyller kravet. Bedömningen påverkas också av lokala förhållanden, exempelvis om skadan sker inom områden med hög täthet av tamdjur eller fäbodbruk.
Några exempel:
I vissa fall har myndigheter och domstolar bedömt att det funnits en stor risk för allvarlig skada, medan de i andra fall har kommit fram till att risken inte varit tillräckligt stor för att tillåta skyddsjakt.
När skyddsjakt har beviljats:
- Kronobergs län, mars 2024: En varg hade angripit tamboskap vid flera tillfällen. Eftersom den rörde sig i ett område där det fanns fler djurbesättningar och risken för fler attacker var stor, beslutade länsstyrelsen att tillåta skyddsjakt.
- Södermanlands län, november 2024: Efter flera angrepp på får, getter och till och med en häst ansåg länsstyrelsen att risken för fler attacker var så stor att skyddsjakt var nödvändigt.
När skyddsjakt inte har beviljats:
- Förvaltningsrätten i Luleå, 2024: Ett tidigare beslut om skyddsjakt upphävdes eftersom det inte fanns tillräckliga bevis för att vargen skulle orsaka fler skador. Domstolen ansåg att skyddsjakt bara ska tillåtas om det verkligen finns en stor risk för allvarlig skada.
- Förvaltningsrätten i Karlstad, cirka 2020: Här hade en varg synts till i ett område, men den hade inte angripit några djur. Domstolen slog fast att skyddsjakt bara kan tillåtas om det redan skett skador eller om det finns en tydlig risk för fler attacker.
Dessa exempel visar att det inte räcker med att en varg bara har synts till för att skyddsjakt ska beviljas. Myndigheter och domstolar gör en bedömning från fall till fall och tittar på om det verkligen finns en konkret risk för allvarlig skada.
Licensjakt
Art- och habitatdirektivet innehåller inga specifika bestämmelser om licensjakt, men i Artikel 16 anges att undantag från strikt skydd kan göras om vissa villkor är uppfyllda. EU-domstolen är den enda instansen som har rätt att tolka direktivet, men EU-kommissionen har utfärdat riktlinjer baserade på domstolens tidigare avgöranden.
I svensk lag regleras licensjakt i Jaktförordningen. Licensjakt används som ett sätt att reglera rovdjursstammar, och beslut om jakt ska alltid ta hänsyn till om artens gynnsamma bevarandestatus kan bibehållas. Jaktlagen slår fast att jakten ska ske på ett hållbart sätt och att viltet ska vårdas för att undvika att populationer blir för små.
Regeringen har gett Naturvårdsverket i uppdrag att besluta om licensjakt på stora rovdjur. Naturvårdsverket fastställer ramarna för jakten, men det är länsstyrelserna som avgör om licensjakt ska tillåtas i ett visst område och i så fall hur många djur som får fällas.
Om ett beslut om licensjakt överklagas, prövas det av förvaltningsdomstolen, som avgör om beslutet följer lagstiftningen.
Krav som ställs av lagen för att besluta om licensjakt
Art- och habitatdirektivet (direktiv 92/43/EEG) och svensk lagstiftning ställer specifika krav för att licensjakt på strikt skyddade arter, såsom stora rovdjur, ska vara tillåten.
Art- och habitatdirektivet:
Enligt artikel 16.1 i direktivet får medlemsstaterna göra undantag från det strikta skyddet under vissa förutsättningar:
-
Ingen annan lämplig lösning: Det måste fastställas att det inte finns någon annan tillfredsställande lösning än jakt för att uppnå det avsedda syftet.
-
Gynnsam bevarandestatus: Undantaget får inte hindra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för arten i dess naturliga utbredningsområde.
-
Strikt kontroll och selektivitet: Jakten ska bedrivas under strängt kontrollerade förhållanden och vara selektiv, vilket innebär att den riktas mot specifika individer eller grupper.
Dessa undantag kan tillämpas för att tillåta insamling eller nyttjande av ett begränsat antal individer av vissa arter under strikt kontrollerade förhållanden och på ett selektivt sätt.
Svensk lagstiftning:
I Sverige har direktivets bestämmelser implementerats främst genom jaktförordningen (1987:905). För licensjakt på arter som björn, varg, järv och lo gäller följande enligt 23 c §:
-
Ingen annan lämplig lösning: Jakten får endast bedrivas om det inte finns någon annan lämplig lösning för att hantera den aktuella situationen.
-
Gynnsam bevarandestatus: Jakten får inte försvåra upprätthållandet av artens gynnsamma bevarandestatus i dess naturliga utbredningsområde.
-
Lämplighet med hänsyn till stammarnas storlek och sammansättning: Jakten ska vara lämplig med hänsyn till populationens storlek och struktur.
-
Selektivitet och strikt kontroll: Jakten måste vara selektiv och ske under strängt kontrollerade förhållanden.
Dessa krav syftar till att säkerställa att licensjakt bedrivs på ett ansvarsfullt sätt som inte äventyrar artens långsiktiga överlevnad.
Sammanfattningsvis måste både EU:s direktiv och svensk lagstiftning följas noggrant vid beslut om licensjakt för att säkerställa att jakten inte hotar artens bevarandestatus och att den genomförs på ett kontrollerat och selektivt sätt.
Hur fattar länsstyrelserna beslut om licensjakt varje år?
Länsstyrelserna beslutar om hur många vargar som får skjutas under licensjakten genom att noggrant analysera flera faktorer. De utgår från inventeringsresultat för att fastställa vargstammens storlek och utbredning. Dessutom beaktar de regionala förvaltningsplaner, beräkningar av möjligt jaktuttag, revirtäthet och genetisk status. Syftet med jakten är att minska tätheten av vargrevir och koncentrationen av varg där den är som störst.
Besluten fattas i samråd med berörda län för att säkerställa att jakten inte påverkar vargstammens bevarandestatus negativt. Det är viktigt att licensjakten inte medför att antalet vargar i ett förvaltningsområde understiger den miniminivå som Naturvårdsverket har fastställt.
Till exempel beslutade länsstyrelserna i mellersta rovdjursförvaltningsområdet om licensjakt efter 30 vargar för jaktsäsongen 2025, fördelade på fem revir i fyra län. Detta beslut baserades på en bedömning av vargstammens storlek, täthet och påverkan på lokalsamhället.
Genom att ta hänsyn till dessa faktorer strävar länsstyrelserna efter att balansera behovet av att förvalta vargstammen med målet att bevara en livskraftig population
Varför ifrågasätter EU Sveriges licensjakt?
EU-kommissionen har ifrågasatt Sveriges licensjakt på varg och inlett ett överträdelseförfarande mot landet. Anledningen är att kommissionen anser att Sverige kan ha brutit mot EU:s naturvårdslagstiftning, särskilt Art- och habitatdirektivet, genom att tillåta jakt på varg trots att arten inte har uppnått en gynnsam bevarandestatus.
Kommissionen har uttryckt oro över att licensjakten kan äventyra vargstammens överlevnad och att Sverige inte har följt de strikta kriterier som krävs för att göra undantag från skyddet av hotade arter. Detta har lett till att ett överträdelseärende har öppnats mot Sverige i EU-domstolen.
Sverige har argumenterat för att licensjakten är en del av landets rovdjurspolitik och syftar till att balansera bevarandet av vargstammen med andra samhällsintressen. Trots detta kvarstår kommissionens farhågor, och ärendet är fortfarande under utredning.
Det är viktigt att notera att EU-domstolen ännu inte har fattat ett slutgiltigt beslut i detta ärende, och processen pågår fortfarande.
Förklaringar
Regler som gäller vid licensjakt
- Jakttider: Licensjakt får endast bedrivas under specifika perioder som fastställs av ansvariga myndigheter. Till exempel får licensjakt på lodjur i norra rovdjursförvaltningsområdet ske från 1 mars till 15 april, medan det i övriga delar av landet är tillåtet från 1 mars till 31 mars.
- Tilldelning: Det fastställs hur många individer av en art som får fällas under en licensjakt. Denna tilldelning baseras på populationens storlek och bevarandestatus.
- Registrering: Jägare som avser delta i licensjakt på vissa rovdjur, såsom lodjur, varg eller järv, måste registrera sig i Jägarregistret innan jakten påbörjas. Detta krav gäller inte för björnjakt.
- Rapportering: Efter genomförd jakt ska fällda och påskjutna djur rapporteras till ansvarig myndighet, exempelvis Naturvårdsverket. Detta är särskilt viktigt vid jakt på arter som säl, där även provtagning kan vara ett krav.
Dessa regler och beslut syftar till att säkerställa en hållbar förvaltning av viltpopulationer i Sverige, i enlighet med både nationella och europeiska bestämmelser.
Licensjakt i andra länder
Licensjakt på varg förekommer i flera europeiska länder, men tillämpningen varierar beroende på vargstammens storlek, bevarandestatus och nationella förvaltningsstrategier.
Länder med licensjakt på varg:
-
Sverige: Licensjakt på varg har genomförts sedan 2010. Syftet är att minska tätheten av vargrevir i områden med hög koncentration för att minska konflikter mellan människor och varg.
-
Finland: Finland har bedrivit så kallad stamvårdande jakt på varg för att hantera vargpopulationen och minska konflikter. Denna jakt har dock varit föremål för rättslig prövning inom EU.
-
Litauen: Under den senaste licensjakten i Litauen fälldes 282 vargar, vilket är en ökning jämfört med tidigare år.
Länder utan licensjakt på varg:
I flera europeiska länder bedrivs ingen licensjakt på varg, främst på grund av att vargstammen inte har uppnått en gynnsam bevarandestatus eller att arten fortfarande anses hotad. Till exempel:
-
Tyskland: Vargen är strikt skyddad, och jakt är endast tillåten i undantagsfall, såsom vid problemindivider som orsakar allvarliga skador.
-
Nederländerna: Vargen har nyligen återvänt och är strikt skyddad utan möjlighet till licensjakt.
-
Danmark: Vargen är fridlyst, och jakt är inte tillåten.
Anledningen till att licensjakt inte bedrivs i dessa länder är att vargpopulationerna fortfarande är små, växande eller återetablerande, vilket gör att fokus ligger på att stärka och skydda stammarna snarare än att reglera dem genom jakt.
Sammanfattningsvis varierar förekomsten av licensjakt på varg inom Europa beroende på nationella förhållanden, vargstammens status och förvaltningsmål.
Ändringar som är på gång i EU
Förklaringar
Bernkonvensionen och Europarådets beslut
I december 2024 beslutade Europarådets ständiga kommitté för Bernkonventionen att nedgradera vargens skyddsstatus från “strikt skyddad” till “skyddad”. Detta innebär att det i framtiden kan bli lättare för europeiska länder, inklusive Sverige, att genomföra jakt på varg.
Anledningen till beslutet är vargens ökande population och de konflikter som uppstått, särskilt angrepp på boskap. EU-kommissionen lade fram förslaget om ändrad skyddsstatus, och Sverige, tillsammans med flera andra länder, stödde detta förslag.
Beslutet har mött kritik från miljöorganisationer som anser att det är politiskt motiverat och saknar vetenskaplig grund. De påpekar att det finns mer effektiva metoder för att hantera konflikter mellan varg och människor, såsom förebyggande åtgärder för att skydda boskap.
Vad krävs för att vargjakt blir lättare i Sverige?
Att Europarådet har beslutat att rekommendera en ändring av vargens skyddsstatus inom Bernkonventionen är ett första steg, men det betyder inte att reglerna för vargjakt automatiskt förändras i Sverige eller andra EU-länder. För att det faktiskt ska bli lättare att genomföra jakt krävs följande steg:
-
Ändring av EU:s Art- och Habitatdirektiv
Bernkonventionen är en internationell överenskommelse, men inom EU är vargen även skyddad genom Art- och Habitatdirektivet (bilaga IV), där den klassas som en strikt skyddad art. För att länder som Sverige ska få större handlingsutrymme att besluta om jakt måste EU först besluta om att ändra direktivet och flytta vargen från bilaga IV (strikt skyddad) till bilaga V (skyddad men med möjlighet till reglerad jakt). -
Implementering i svensk lagstiftning
Om EU skulle ändra direktivet måste Sverige sedan anpassa sin nationella lagstiftning, exempelvis genom ändringar i miljöbalken och jaktförordningen, för att möjliggöra mer omfattande jakt på varg. -
Beslut på nationell nivå
Även om EU tillåter mer flexibel förvaltning av vargstammen måste Sverige själv besluta om hur jakten ska regleras. Det innebär att Naturvårdsverket och länsstyrelserna behöver definiera nya förvaltningsplaner och fastställa kriterier för jakt, exempelvis hur många vargar som får skjutas och under vilka förutsättningar.
Om projektet Rovdjursdialog
Här är en länk till projektsidan: Projektet Rovdjursdialog
Kontakta oss
Projektet leds av Dialogues med stöd från WWF
Sidoansvarig: Bernard le Roux
bernard.leroux@dialogues.se