När ett medlemsland inom Europeiska unionen (EU) ska “införliva” ett direktiv innebär det att landet måste integrera direktivets bestämmelser i sin nationella lagstiftning. Ett direktiv är en rättsakt som utfärdas av EU och som riktar sig till medlemsländerna. Det ger övergripande riktlinjer eller mål som varje medlemsland måste uppnå genom att anta eller anpassa sin nationella lagstiftning.

Processen att införliva ett direktiv innebär att medlemslandet måste vidta åtgärder för att ändra eller skapa nationella lagar, förordningar eller andra rättsliga instrument som är nödvändiga för att följa direktivets bestämmelser.

Införlivandet av EU-direktiv i nationell lagstiftning är en viktig del av det europeiska rättsliga systemet och syftar till att säkerställa enhetlighet och konsekvens i tillämpningen av lagar över hela EU. Det ger också möjlighet till en gemensam marknad och främjar samarbete och samordning mellan medlemsländerna. Om ett medlemsland inte införlivar ett direktiv korrekt kan det leda till rättsliga åtgärder från EU-kommissionen.

Läs mer om svenska föreskrifter för förvaltning av stora rovdjur här

En förordning är en typ av rättsakt som utfärdas av regeringen eller en myndighet med bemyndigande från regeringen. Den har samma lagkraft som lagar och är bindande inom sitt tillämpningsområde. Förordningar används för att genomföra och detaljreglera lagstiftning på ett mer detaljerat sätt än vad som ofta görs i lagtext.

Läs mer om EU direktiv och svensk lag på Naturvårdsverkets webbplats.

Miljöbalken (speglar direktivets syfte)

1 §   Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.

Miljöbalken skall tillämpas så att
1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,
2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,
3. den biologiska mångfalden bevaras,

Artskyddsförordningen (speglar Artikel 12 i AHD)

4 a §   Det är förbjudet att, i fråga om sådana vilt levande djurarter som har markerats med N eller n i bilaga 1,
1. avsiktligt fånga eller döda djur,
2. avsiktligt störa djur, särskilt under djurens parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder,
3. avsiktligt förstöra eller samla in ägg i naturen, och
4. skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser.

Förbudet gäller alla levnadsstadier hos djuren.

Förbudet gäller inte jakt efter däggdjur. I fråga om sådan jakt finns bestämmelser med motsvarande innebörd i jaktlagen (1987:259) och jaktförordningen (1987:905). Förbudet gäller inte heller fiske. I fråga om fiske finns bestämmelser med motsvarande innebörd i förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen. Förordning (2022:928).

Jaktförordningen (speglar Artikel 16 i AHD)Skyddsjakt och licensjakt

Förutsättningar för skyddsjakt

23 a §   Om det inte finns någon annan lämplig lösning, och om det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde, får beslut om jakt som avses i 23 b, 24, 25 och 29 §§ meddelas
   1. av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön,
   2. av hänsyn till flygsäkerheten,
   3. för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom, eller
   4. för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för sådana djur eller växter.

Direktivet, enligt Artikel 2, syftar till att främja bevarandet av biologisk mångfald genom att skydda livsmiljöer samt vilda djur och växter. När åtgärder beslutas är det viktigt att tänka på om den gynnsamma bevarandestatusen lokalt bevaras. Dessutom måste man ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov samt de regionala och lokala särdragen för att säkerställa ett heltäckande bevarande.

Lagtext: Art- och habitatdirektivet: Artikel 2

• Syftet med detta direktiv är att bidra till att säkerställa den biologiska mångfalden genom bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter i medlemsstaternas europeiska territorium som omfattas av fördraget.
• Åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall syfta till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos livsmiljöer samt arter av vilda djur och växter av gemenskapsintresse.
• Åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag

Miljöbalken

1 §   Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.

Miljöbalken skall tillämpas så att
   1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,
   2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,
   3. den biologiska mångfalden bevaras,

Enligt Jaktlagen är alla djur fredade, vilket betyder att de skyddas. Begreppet “fridlyst” används också för att beskriva detta skydd. Inom ramen för Art- och habitatdirektivet får vissa djur olika grader av skydd. Djur som är listade i bilaga 4, såsom vargar, björnar, lodjur och järv, åtnjuter ett striktare skydd. Direktivet fastställer särskilda regler för hur dessa djur ska skyddas. Å andra sidan kan medlemsländerna själva bestämma hur djur i bilaga 5 ska förvaltas. Det är viktigt att notera att de djur som finns i bilaga 4, på grund av deras status, får den mest omfattande skyddet enligt direktivet.

Art- och habitatdirektivet

Artikel 12

1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för införande av ett strikt skyddssystem i det naturliga utbredningsområdet för de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4 a, med förbud mot

a) att avsiktligt fånga eller döda exemplar av dessa arter i naturen, oavsett hur detta görs,

b) att avsiktligt störa dessa arter, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder,

c) att avsiktligt förstöra eller samla in ägg i naturen,

d) att skada eller förstöra parningsplatser eller rastplatser.

2. För dessa arter skall medlemsstaterna förbjuda förvaring, transport och försäljning eller byte samt utbjudande till försäljning eller byte av exemplar som insamlats i naturen, med undantag av sådana som samlats på lagligt sätt före genomförandet av detta direktiv.

3. Det förbud som avses i punkt 1 a och b samt punkt 2 skall gälla alla levnadsstadier hos de djur som omfattas av denna artikel.

4. Medlemsstaterna skall införa ett system för övervakning av oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande av de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4 a. Mot bakgrund av den insamlade informationen skall medlemsstaterna vidta de ytterligare forsknings- eller bevarandeåtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att oavsiktlig fångst eller oavsiktligt dödande inte får betydande negativa följder för de berörda arterna.

Artskyddsförordningen 4 a §   

Det är förbjudet att, i fråga om sådana vilt levande djurarter som har markerats med N eller n i bilaga 1,   

1. avsiktligt fånga eller döda djur,
2. avsiktligt störa djur, särskilt under djurens parnings-, uppfödnings-, övervintrings– och flyttningsperioder,
3. avsiktligt förstöra eller samla in ägg i naturen, och
4. skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser.

Europadomstolen har tydligt uttalat sig om undantagen. Att döda (bland annat) stora rovdjur ska alltid vara en sista utväg i fall det inte finns någon annan lämplig lösning. Svenska domstolar har bekräftat denna tolkning vid flera tillfällen.

Naturvårdsverket skriver i sina riktlinjer om skyddsjakt: Skyddsjakt är ett sista alternativ när alla andra rimliga alternativ har prövats eller uteslutits. Dessa riktlinjer går in i flera detaljer (se bilaga 1) när det gäller bedömningen om, till exempel, rovdjuravvisande stängsel som en lämplig åtgärd. Notera att dessa riktlinjer enbart är en stöd och inte lag. Domstolar hänvisar dock ibland till riktlinjerna när det tolkar lagen.

I Sverige tillåts skyddsjakt och licensjakt som undantag på det strikta skyddet som stora rovdjur ges i lagen.

Skyddsjakt på stora rovdjur innebär att myndigheter utfärdar tillstånd (skyddsjaktstillstånd) för att avliva specifika individer av stora rovdjur. Till skillnad från licensjakt är syftet med skyddsjakt inte främst att reglera populationen för jaktens skull, utan för att skydda människor, tamdjur eller för att hantera specifika problem. Det kan vara aktuellt när ett rovdjur utgör ett hot mot människors säkerhet, när det upprepat angriper tamdjur, eller när det finns andra situationer där avlivning anses nödvändigt för att undvika skada eller konflikt. Precis som licensjakt regleras skyddsjakt noggrant för att säkerställa att den är nödvändig och proportionerlig.

Licensjakt på stora rovdjur innebär att myndigheter utfärdar tillstånd (licenser) för jägare att jaga och döda specifika antal individer av stora rovdjur, såsom vargar, björnar eller lodjur. Denna form av jakt regleras noga och syftar oftast till att kontrollera populationen av rovdjur för att minimera påverkan på andra djur och människor, samt för att balansera ekosystemet. Licensjakt kan vara kontroversiell, och det finns olika åsikter om dess effektivitet och etiska aspekter.

Art- och habitatdirektivet

Artikel 16

1. Förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde, får medlemsstaterna göra undantag från bestämmelserna i artiklarna 12-14 samt 15 a och b av följande anledningar:

a) För att skydda vilda djur och växter och bevara livsmiljöer.

b) För att undvika allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten och andra typer av egendom.

c) Av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet, eller av andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön.

d) För forsknings- och utbildningsändamål, för återinplantering och återinförsel av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet artificiell förökning av växter.

e) För att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i begränsad omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga 4 i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga nationella myndigheterna.

Jaktförordningen

Skyddsjakt

23 b §   Om det finns förutsättningar enligt 23 a § får Naturvårdsverket efter ansökan av den som riskerar att drabbas av skada eller på eget initiativ besluta om skyddsjakt efter björn, varg, järv, lo, säl eller örn. Om det finns en stor sannolikhet för att allvarlig skada kommer att uppstå, får beslut om skyddsjakt fattas även om någon skada inte har inträffat.

Innan Naturvårdsverket fattar ett beslut enligt första stycket ska verket höra Havs- och vattenmyndigheten, om beslutet gäller skyddsjakt efter säl. Förordning (2013:1097).

Förutsättningar för licensjakt efter vissa rovdjur

23 c §   Förutsättningen för att licensjakt efter björn, varg, järv och lo ska kunna tillåtas är att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Jakten måste dessutom vara lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och sammansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade förhållanden. Förordning (2009:1265).

23 d §   Om det finns förutsättningar enligt 23 c § och något annat inte följer av 24 a §, får Naturvårdsverket besluta om licensjakt efter björn, varg, järv och lo.

Ett beslut om jakt enligt första stycket får utformas och förenas med villkor som är ändamålsenliga med hänsyn till de olägenheter som förekomsten av täta rovdjurspopulationer orsakar. Förordning (2011:1571)

I praktiken ska en ansökan om skyddsjakt lämnas in till länsstyrelsen. Länsstyrelsen måste göra en bedömning i varje enskilt fall för att avgöra om rovdjuret bör avlivas. För att ett sådant beslut ska kunna medges måste vissa lagkrav uppfyllas. Naturvårdsverket förklarar på ett tydligt sätt hur processen för att fatta ett sådant beslut bör genomföras.

Tillämpning av 23 a § jaktförordningen 23 a § jaktförordningen.

[…]

För att underlätta bedömningen av om förutsättningarna är uppfyllda är det lämpligt att det sker stegvis. I figur 1 visas ett flödesschema för hur bedömningen lämpligen bör ske. Exemplet avser en ansökan om skyddsjakt i syfte att förhindra allvarlig skada. Schemat är allmängiltigt oavsett vilket skäl som åberopas för skyddsjakten. Även om det saknas andra lämpliga lösningar är skyddsjakt inte alltid en lämplig lösning. Innan beslut om skyddsjakt fattas ska den beslutande myndigheten så långt möjligt säkerställa att skyddsjakten löser det problem som den är tänkt att lösa.

Figur 1. Flödesschema för bedömningen av om skyddsjakt kan beviljas.

Som framgår av 23 a § jaktförordningen ska tre förutsättningar vara uppfyllda för att skyddsjakt ska kunna medges: • ett av de fyra skälen (punkt 1–4) ska föreligga, • skyddsjakten får inte försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för den aktuella artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde, och • det får inte finnas någon annan lämplig lösning för att lösa problemet. Ju större negativ påverkan ett beslut om skyddsjakt har på populationen av den aktuella arten desto högre krav bör ställas på de förutsättningar som ska vara uppfyllda enligt 23 a §. Samtidigt bör en mindre strikt bedömning kunna göras i de fall jakten har liten eller ingen effekt på populationen.17 Att bedömningen i vissa fall bör vara mer strikt grundar sig på att risken är större för att ett medgivande av jakt motverkar direktivets syfte. Vid osäkerhet om tolkningen bör hänsyn alltid tas till hur skyddsjakten kan inverka på möjligheten att nå direktivets syfte.

I fråga om de stora rovdjuren kan kravnivån för allvarlig skada, annan lämplig lösning och dokumentation vara förhållandevis lägre om arten bedöms ha en gynnsam bevarandestatus och det inte handlar om en genetiskt viktig individ. Att kravnivån påverkas av bevarandestatusen innebär att den kan ändras över tid i takt med att bevarandestatusen för en viss art förändras.

(Naturvårdsverkets riktlinjer för beslut om skyddsjakt på stora rovdjur, Reviderad 2023, sidor 11 – 12)